Tågvägen till norska staden Bergen är något av en estetisk chock. Självlysande skiftningar i grått, sicksackande fjällbäckar som revor i bergväggen och turkosa vatten. På tvåtusen meters höjd stannar tåget och alla går ut och panikfotograferar. I broschyren står det: Vänligen kontakta personalen om något "unormalt" inträffar. Men jag är öppen för förslag.

Sen dyker tåget neråt, och när jag anländer till Bergen är staden invärvd i regn och dis, som dagen efter övergår i solsken. Själva ska vi dyka ner i poesikitteln med Audiatur, festival för ny poesi, som arrangeras för andra gången och inleder Berg Art (12-26 oktober). Fyra dagars uppläsningar av samtida poesi från Norge, Sverige, Danmark, Österrike, Skottland och Frankrike, samt panelsamtal och utställningar på olika ställen i staden. Vi missar första samtalet om typografi, visualitet och rumslighet, men anslaget framgår i en parallell utställning där svenska Pascal Prosek har spikat upp en dikt av Ulf Karl Olov Nilsson med 8 500 spikar och norska kalligrafen Christopher Haanes har textat Lars Engebretsens dikter direkt på väggen.

Överhuvudtaget är bredden i festivalprogrammet slående, också idémässigt: festivalkatalogen har svällt till otroliga 500 sidor. Och en lagom stor stad som Bergen, med ett som det verkar sprudlande kulturliv, passar ypperligt, även om de norska journalisterna inte orkat masa sig hela vägen från den kungliga huvudstaden ... Hemmablinda? För det är ju fan här det händer, det tror jag alla närvarande skulle hålla med om. Franska poeten Nathalie Quintane berättar att hon sällan varit med om att få möta både publik och kollegor, som fattar något om hennes poesi och dessutom är genuint intresserade. Generation OEI?
Samtal om poetik och politik, avantgardistisk ljudpoesi via österrikiske Jürg Piringers grisgrymtningar, eller Maja Ratkjes schwitterska ljudande (vars diggidiggidigg sprider sig som ett virus i publiken) avlöser Terje Dragseths hesa pärm-till-pärmläsning - och här finns till och med en poet som rimmar ibland.
Stämningen uppmanar till att läsa så bra som möjligt, samtidigt som den ger alla tid att faktiskt göra det. Och det gör dom! Men believe it or not, det är svenskarna som är roligast. Ida Börjels Skåneradio (war of words) och Nilssons spikdikt får folk att vika sig av skratt. Stand-up-poesi, påpekar någon. Men det är också duetternas tid: Jörgen Gassilewski och Anna Hallberg läser ihop, liksom Quintane och Gunnar Berge, Nilsson och Börjel, Maja Ratkje och Øyvind Berg. Berg uppviglar till gemensam högläsning på tid och föreslår sedan anagram på festivalämnet, ny poesi: "Spy noe i" och "Ny pose i". Den enda poet jag egentligen saknade var Mara Lee - och det enda som lär ha varit svårsmält för de svenska deltagarna, var shotsen med levertran till hotellfrukosten. Själv kom jag ut ur Audiaturs poesimangel mörbultad och glad, och flera timmar efteråt ringer allt omkring mig fortfarande som poesi.