Det är på rytmen det hänger, på känslan för det pådrivande och hetsiga som samtidigt är en otvungen lätthet. Den tidige Rossinis operakonst är full av sådana ögonblick. När rytmen liksom vrider upp sig själv och blir elektrisk.

Och då och då brister spelet ut i rena rama galenskapen, när det går så snabbt och ordmassorna väller fram med en sådan vulkanisk kraft att musiken oundvikligen tappar fattningen och träder över i Bröderna Marx-verkligheten. Ja, Rossini är härlig musik som gör en hänförd och på väldigt gott humör.

Förutsatt att den är väl framförd förstås, vilket den är i årets operasatsning på Läckö Slott. Regissören Henry Bronett hittar i ovanligt hög grad rätt tonfall i Rossinioperan Italienskan i Alger från 1813.
Det här är ett verk som gör en poäng av sina orimligheter och dåraktiga fantasier och detta har Bronett tagit fasta på. Det intressanta är att han gör det med en sådan noggrannhet, både i personinstruktionerna och i känslan för de avgörande detaljerna. Buffa-formen har i hans händer en fascinerande kombination av frenetiskt pådrag och ett ömsint allvar.

Det finns en betydelsefull lågmäldhet i den här föreställningen, en återhållsamhet i själva formarbetet, som i sin tur möjliggör de nödvändiga överdrifterna hos framförallt tre av rollkaraktärerna, den hysteriska hustrun Elvira (Åsa Danielsson), den skrattretande och självupptagne sultanen Mustafà (Markus Schwartz) och den tafatte och obeslutsamme Taddeo (Anders Kjellstrand) som Mustafà i ett komiskt ögonblick utnämner till hedersvakt och härförare.

Det skulle så lätt kunna bli för mycket, plumpt i stället för raffinerat, men här står de enskilda uttrycken i relief mot en rytmisk täthet, ett självsväng som har en hel del gemensamt med funk och disco.

Det låter ju dumt så det förslår, disco från det tidiga 1800-talet. Fast när de rytmiska virvlarna sätter igång i Rossinis Haydn- och Mozartinspirerade klangmaskineri skapas något som blir en förromantisk version av Princes slagdänga: Tonight we gonna party like its 1799.

En starkt bidragande orsak till den euforiska känsla som uppstår är föreställningens självklara fokus, mezzosopranen Ulrika Skarby i rollen som den självständiga och mångtydiga Isabella.
Hon har en smittande närvaro som just lockar till dans, samtidigt som rösten är klockren i de svindlande bel canto-piruetterna. Det blir inte bara vackert. Det blir också magiskt på ett slags cirkusvis och plötsligt är det helt logiskt varför Henry Bronett passar så bra som operaregissör: han vet när det krävs precision och tajming, när spelet måste tajtas till och när det behöver bli mer lössläppt.

Även tenoren Fredrik Strid gör en fin insats som Lindoro, och för både honom och Ulrika Skarby gäller en viktig tumregel som förklaring till att det låter så bra: sången är, mitt i det tekniskt svårmanövrerbara, rak och naturlig. Det är också därför den passar så perfekt i det komiska buffaspelet. Den är inte nedtyngd av överdrivna vibraton och stel gestik. Den dansar fram.

Höjdpunkten är förstås den hejdlösa avslutningen av första akten, en av de verkliga mästerpassagerna i Rossinis operakonst. Här får frenesin språket att släppa alla tyglar och övergå i en serie läten (i Rossinis italienska original "din din", "tac tac", "cra cra", "boum boum", här är det i villervallan inte helt lätt att uppfatta vad sångarna sjunger, men det spelar faktiskt ingen roll).
Det är fascinerande hur väl ensemblen lyckas gestalta komplexiteten och den extatiska förvirringen i den här scenen. Det som framhävs är själva karnevalsstämningen och undantagstillstånden, oordningen som hör ihop med en frihet, en serie överträdelser där människorna kan överge sina fasta positioner och uppgå i nya föreningar.

Det finns en lyckokänsla, som också innefattar orkesterspelet under Simon Phipps känsliga ledning. Musiken lättar liksom från marken. Rossini blir nyckeln till en livshållning och den självklara förbindelsen mellan Mozart och Mendelssohn. Det är svårt att inte le när Ulrika Skarby i ren iver dansar in på scenen före resten av ensemblen när det är dags för att ta emot applåderna. Glädjen går liksom inte att hålla igen.