Lily Allen

När Guns 'n' Roses och Bruce Springsteen lanserar sina album via My Space känns det direkt fånigt att fortsätta kalla Lily Allen för ett My Space-fenomen. Hon är idag en ytterst etablerad artist som dessutom väljer att släppa ny musik i det gammalmodiga albumformatet.
Och det gör hon alldeles rätt i. Allens andra skiva är något så ovanlig som en väl sammanhållen, fullfjädrad platta.
Det här är en platta där smart elektronika, klezmerdragspel goes schlager, en coutrysoulig lekstuga och ren och frän popmusik går i hand i hand utan att det någonsin känns ansträngt eller tillgjort.
Lily Allen, som klivit fram i tillblivandet av musiken, är självsäker, full av idéer och dessutom en underhållande textmakare som inte sällan lyfter fram sina egna tillkortakommanden med samma cheek in tounge-stil som när hon i Fuck you tar heder av ära av valfritt pucko. En ledtråd är dock att låten hade arbetsnamnet GWB efter en president som nyss flyttade ut.
Men jag gillar verkligen också den söta, nykära låten Whos have known som på sätt och påminner i tonfallet om somligt av det som Hello Saferide gör här hemma. Lily Allen har också den där förmågan att skriva små noveller, alltid med en knorr, men utan häpp-känsla. Som i vardagsdramat Chinese.
Hon kan verkligen vara syrlig, rolig, alldaglig, svängig och brutalt ärlig på en och samma gång. Inte illa.