Män som hatar kvinnor

Förhandsintresset har varit enormt och nu är filmatiseringen av första boken här. Hur ska den danska filmskapartrion Niels Arden Oplev (regi), Nicolaj Arcel och Rasmus Heisterberg (manus) tackla bokens våld och kritik mot män i maktposition? Och, inte mindre viktigt, hur ska de bevara bokens sidvändarkvalitéer?

Det säger något om berättelsens dragningskraft att Aftonbladet direktsände presskonferensen då producenten på produktionsbolaget Yellow Bird offentliggjorde vilka två som skulle spela journalisten Mikael Blomkvist och hackern Lisbeth Salander. Den första reaktionen, att Michael Nyqvist var ett dåligt val och att Noomi Rapace ett smått genialt, visar sig vara helt motiverad.

Det är den lätt autistiska Salander som är böckernas verkliga motor, den behaglige och rejäle Blomkvist fungerar mer som ett bollplank för Stieg Larssons fantasi. Desto viktigare att göra honom mer levande i flytten över till bioduken.

Men tyvärr har Michael Nyqvist inte hittat några nya byggstenar, förutom möjligen att Blomkvist är en dålig bilförare, vilket knappast gör honom minnesvärd. I stället återanvänder han den charmigt naive bonden från Grabben i graven bredvid, med en uppsättning miner och tonfall som vid det här laget känns väl bekanta för att passera som skickligt skådespeleri.

Det är tur för filmen att han vid sin sida har Noomi Rapace, som visade sin talang för att spela destruktiva personligheter redan i Simon Stahos Daisy Diamond (2007). Visst har hon en mer tacksam roll, men en mindre begåvad skådespelare hade kunnat begrava Salanders bräckliga trovärdighet för all framtid. Istället ger Rapace i fallande skala sin Salander styrka, kompetens, intelligens, sorg och sårbarhet och skapar svensk films första hämnare värd namnet. Scenerna mellan Rapace och Peter Andersson, som spelar hennes perverse förmyndare, är både filmens starkaste och bästa.

Att det haltar mellan huvudrollsinnehavarna skadar dock inte filmbygget, som på det stora hela är effektivt konstruerat. Salander får mer utrymme än Blomkvist, till skillnad från boken som ägnar många sidor åt att etablera hans roll som grävande journalist. Att skala bort det är bara ett av flera vettiga beslut i manusbearbetningen. Det som står i vägen för intrigen - som Mikael Blomkvists relation med tidningen Millenniums chef Erika Berger - är borta utan att begripligheten får stryka på foten.

Visst känns scenografi och rekvisita på sina håll lite hemgjorda - använde polisen verkligen färgfilm på 40-50-talen? - och spänningsmusiken ibland omotiverad, men det kompenseras av att filmen vågar vara både så allvarlig och underhållande som böckerna är.