När Lily Allen kommer in på scenen gör hon det inför en publik som förmodligen är festivalens största. Men den tunnar av. En hel del väljer att gå bort till Teddybears i stället.

Så missar de också det fina slutet när Lily Allen inte bara accelererar sitt rökande utan också med hjälp av ett stunsigt housepiano får alla att hoppa upp och ner och vifta med armarna. Innan dess har hon gjort sin omtalade cover på Britney Spears Womanizer där med hon med tungan i kinden och ciggen i nypan lyckas gifta bort Destinys Child med en ung Jarvis Cocker. Wicked – som hon själv skulle säga.

Däremot har hon svårt att få igång den verkliga allsången under hiten Fuck you. Publiken är helt enkelt inte riktigt på tårna. Och Lily Allen är inte den som fjäskar i onödan. Till det är hon alldeles för fullpumpad av självförtroende efter de senaste årens framgångar.

Det är inte den tyngsta eller ens den kreddigaste avslutning man kan tänka sig, men jag gillar tanken med att en festival kan tillåta sig att vara både klassisk, gubbig och amerikansk som med Neil Young i fjol och brittiskt lättviktig och radiovänlig som med Lily Allen den här lördagen. Hon är cool och snygg och rolig och hon är väldigt brittisk. Och killarna i bandet är riktiga pubsnubbar med pikétröjor på kroppen och vinäger i blodet. Dessutom är de ursäkra musiker som kan spela det mesta utan att det ser svårt ut.

Lily Allen kommer inte att gå till Way out West-historien, men det är få artister på årets festival som fixar en lika uppsluppen, chosefri och glad fest.