Kawasaki ER-6n

Den illgula maskinen blänker förföriskt i solskenet. Och visst är den en skönhet med sitt både smakfulla och egensinniga utseende. Titta bara på den läckra frontkåpan med det välvda strålkastarpaketet, den triangelformade instrumenteringen och den korta och lågt placerade ljuddämparen. Varenda detalj känns väl genomtänkt och skapar en helhet som utstrålar harmoni. Att den skrymmande oljeburken på styret kunde varit mer diskret, blinkerserna lite snyggare och bakdelen lika särpräglad som resten av hojen är inte mycket att orda om.

När startknappen trycks in mullrar Kawasakin oväntat dovt och kraftfullt. Men så är också originalljuddämparen utbytt mot en öppnare variant från tillbehörsmarknaden, en burk som till skillnad mot originalet dessvärre inte lär klara de hårda Euro-3-kraven.

Rullar makligt
Jag trampar in ettan och rullar makligt iväg på asfalten. Motorcykeln är väldigt lättmanövrerad i stadstrafik och rör sig smidigt mellan filerna. Vridmomentet på 66 newtonmeter räcker till för en transport utan allt för många upp- och nedväxlingar och jag börjar trivas i sadeln.

Utanför stan ligger landsvägen tom. Jag växlar ned till tvåan och ger fullgas, hör hur maskinen ylar, morrar, och känner hur den skickas iväg som en projektil. När varvräknarnålen rör sig mot rödmarkeringen vid 11 000 uppför sig de båda cylindrarna nästan som en radfyra på en sporthoj. Jag ler ikapp med solen och har ingen som helst anledning att betvivla att ER-6:an lär kunna köras i 200 blås och göra noll till 100 på fyra sekunder. Tack vare bränsleinsprutning, fyrventilsteknik och dubbla överliggande kamaxlar räcker de 72 hästarna mer än långt och lite skamset drar jag mig till minnes att jag trodde att modellen mest passade nybörjare och försiktiga återfallsknuttar.

Effektiva bromsar
Även chassit känns förtroendeingivande och det går att lägga maskinen ganska bra när vägen svänger. Framgaffeln kan dock verka lite svampig och går dessvärre inte att justera medan förspänningen kan ändras baktill. Bromsarna är effektiva och fram sitter trendiga dubbla blombladsskivor på 300 millimeter.

Tyvärr sitter jag inget vidare. Mina 188 centimeter är för många och knäna passar inte in i urgröpningarna vid sidan om tanken. Därför blir körställningen ansträngande - men det gäller bara för långa personer och tack och lov finns en högre sadel att köpa till. För övrigt existerar det en hel del tillbehör som förändrar byggets karaktär. Den som gillar den sportiga looken kan satsa på små backspeglar, miniblinkers och kraschpuckar medan den som använder hojen som milslukare kan införskaffa praktiska prylar som vindruta och toppbox.

Smalt styre
Förutom komforten har modellen ytterligare ett par nackdelar. Styret är för smalt och erbjuder ett grepp som känns lite onaturligt för handlederna. Samtidigt är sikten i backspeglarna usel där man i stället för bakomvarande trafik ser sina egna armar. Båda problemen lär dock försvinna om styret byts ut mot ett mer ändamålsenligt. Därtill var gasresponsen ryckig på låga varv vilket gav ett lynnigt och stötigt beteende. Men det berodde förmodligen på att provkörningsexemplarets insprutningssystem inte var justerat för att arbeta ihop med den öppnare ljuddämparen.

Men det där är ingenting att bry sig om. Med ER-6n har Kawasaki vågat gå sin egen väg och struntat i mc-branschens fixering vid kubik och prestanda. Resultatet är en vacker och genomtänkt hoj med klös som erbjuder nöje för både nybörjare och veteraner.

Den som köper en sådan får väldigt mycket för pengarna.