Det är svårt att hitta svenska företag som i högre grad betraktats som betydelsefulla samhällsbyggare än de stora kraftbolagen. Under nästan hela 1900-talet blev deras produkt - elektricitet - bokstavligen till en grundläggande drivkraft för industrins och hela samhällets utveckling. De flesta kraftbolagen var ägda av stat, kommuner eller elintensiva industrier och deras mål var inte primärt att gå med vinst, utan att tillhandahålla så billig el som möjligt till sina abonnenter.
I dag är situationen dramatiskt annorlunda: elmarknaden har avreglerats, produktion och distribution är i stor utsträckning utlandsägd och kraftbolagen ses inte sällan som ett hot mot investeringar och sysselsättning inom den elintensiva industrin. Kraftproducenterna misstänks rentav för otillåtet samarbete för att medvetet höja elpriserna.
Hur har det kunnat gå så? Hur kan det komma sig att kraftbolagen på 2000-talet har hamnat i samhällets skamvrå? Och förtjänar de den platsen?
Kraftbolagen var emot en avreglering
Ibland kan man i debatten om elmarknaden få höra att det var kraftbolagen själva som i mitten av 1990-talet "lyckades övertyga riksdagen" om att elmarknaden borde avregleras (till exempel GP debatt 26/2 07). Det är helt fel. När en avreglering av elmarknaden började diskuteras i början av 1990-talet ansåg sig kraftbolagen tvärtom ha allt att förlora på sådana reformer. Därför lobbade de intensivt mot en avreglering. Många elintensiva industrier och kommunala elföretag såg däremot en avreglering som någonting positivt. De slöt därför upp bakom de offentliga utredningar som under nittiotalets första hälft banade väg för en revolution av elmarknadens funktionssätt.
Men hur kunde en avreglering drivas igenom mot de mäktigaste aktörernas, det vill säga kraftbolagens vilja? För att förstå det kan det vara bra att påminna om att den svenska kraftbranschen sedan 20 år tillbaka är en stagnerande bransch. Efter ett helt århundrade av formidabel tillväxt i efterfrågan på el - elanvändningen fördubblades fram till år 1987 vart tolfte år! - har tillväxten därefter legat på försumbara 0,2 procent per år i snitt.
Vattenfalls mål är hög avkastning
För att kringgå hotet om stagnation lanserade Vattenfalls ledning omkring 1990 en ny radikal strategi: man ville expandera utomlands. Och för att kunna genomföra det ville man ha friare tyglar och ombildas från statligt affärsverk till aktiebolag. Vattenfall fick politiskt gehör för denna önskan och beslutet om en bolagisering kunde tas utan politiska stridigheter 1991.
Vattenfalls nya status som statligt ägt aktiebolag innebar att dess uppgift och mål förändrades: det handlade nu inte längre om att producera och sälja el så billigt som möjligt till svenska företag och hushåll, utan om att ge hög avkastning på statens kapital. Inte minst kommunala elverk och elintensiv industri började oroa sig för att ett vinstmaximerande beteende från Vattenfalls sida skulle leda till höjda elpriser.
För att motverka detta scenario föreslog flera statliga utredningar att elmarknaden borde "avregleras", det vill säga att elnäten skulle öppnas så att konsumenter skulle få möjlighet att köpa från valfri leverantör. Utredarna, ofta unga ekonomer, inspirerades av tidens marknadsliberala idéer i allmänhet och särskilt av pågående avregleringar i andra länder och andra infrastruktursektorer. I sina förslag fick de förvånansvärt gott gehör från såväl ledande socialdemokratiska som borgerliga politiker.
Kraftbolagen hade varit för en bolagisering av Vattenfall, men de var emot en liberalisering av elmarknaden. De ansåg att det existerande systemet fungerade närmast optimalt och att det var ett föredöme för andra länder. Länge försökte de därför förhindra och förhala avregleringen.
Utländska företag blir stora ägare
Men samtidigt började kraftbolagen förbereda sig för den nya marknad som de ändå trodde skulle komma. De började förvärva mindre kraftbolag och eldistributörer för att säkra en stabil kundbas och en diversifierad kraftverkspark. Kommuner och elintensiva industrier lät sig villigt lockas av kraftbolagens anbud i en tid av skenande kommunala finanser och trenden inom industrin att fokusera på kärnverksamheten. Det var denna villighet att sälja ut som gjorde det möjligt för utländska företag att bli stora ägare på den svenska marknaden.
Utredarna som planerade för avregleringen var bekymrade över "köpfesten". Men de avstod ändå från att föreslå särskilda regler mot fortsatta uppköp, med hänvisning till att den förväntade avregleringen skulle följas åt av en europeiserad elmarknad. En vidgad marknad skulle ju kompensera för ökad koncentration i Sverige. Men trenden mot en gemensam marknad för el i Europa bromsades effektivt upp av bland andra Frankrike och Tyskland redan i mitten av 1990-talet.
Är det då kraftbolagen som ska kritiseras och sättas i skamvrån? Nej, det är för enkelt. De har lärt sig att spela spelet skickligt enligt det nya regelverket och strävar efter att maximera sina vinster - just så som var tänkt. Dagens situation är i första hand resultatet av en politisk process med många aktörer. Det står klart att politiker och utredare underskattade elsystemets komplexitet och speciella karaktär. I sin reformiver negligerade de avregleringens tänkbara negativa effekter. Och när dessa blivit uppenbara har de inte klarat av att rätta till dem.

Arne Kaijser
professor
Per Högselius
fil doktor