Personliga utsläppsrätter funkar utan KGB
Undersökningar av hur en modell för personliga utsläppsrätter skulle fungera visar att det är fullt möjligt rent tekniskt, utan vare sig risk för fusk eller KGB-liknande intrång i människors vardag, skriver David Jonstad i en slutreplik om klimatpolitiken och individuella kvotsystem.
Relaterat
Replik till Bättre klimatpolitik utan individuellt kvotsystem den 8 september
Det glädjer mig att de moderata politikerna Martin Wannholt och Emil Boström är överens med mig om att vi måste sikta mot nollutsläpp för att undvika en klimatkatastrof. Ett mål som snabbt skulle begränsa utbudet av fossil energi. Men utöver detta finns dessutom tydliga tecken på att utbudet av olja inom en snar framtid kommer att minska av andra skäl. Fatih Birol, chefsekonom för Internationella Energiorganet (IEA), varnade nyligen att vi är på väg rakt mot en permanent oljekris.
Produktionen i befintliga oljefält sjunker i dag med 6,7 procent om året vilket är dubbelt så snabbt som IEA trodde för bara något år sedan. Förr än vi anar riskerar vi att stå inför en situation där utbudet av olja är mycket lägre än efterfrågan. Vi ställs då inför ett val. Antingen låter vi marknaden sköta fördelningen, genom att höja priset så att bara de med tjock plånbok kan köra bil. Eller så sätter vi marknaden åt sidan och gör fördelningen jämlik – genom koldioxidransonering.
Funkar upp till ett visst pris
Wannholts och Boströms ena argument mot ransonering är att det finns ett större folkligt stöd för att fördela genom priset (med hjälp av en koldioxidskatt). Så länge vi pratar om höjningar i ören eller kronor stämmer säkert detta. Men när bensinpriset måste höjas mer än så lär stödet snabbt svänga.
För att nå 20 procentiga utsläppsminskningar till 2020 måste bensinpriset höjas upp till 27 kronor/liter, enligt Statens institut för kommunikationsanalys. Wannholt och Boström kräver, med all rätt, dubbelt så höga utsläppsminskningar.
Hade klimatkrisen varit mindre allvarlig och jordens oljekällor oändliga kanske en uppskruvad koldioxidskatt hade fungerat. Nu är läget så akut att mer genomgripande åtgärder är nödvändiga för att säkra en jämlik fördelning av den energi som vi alla är beroende av samtidigt som vi försöker tackla klimathot och oljetopp.
Taget ur luften
Det andra argumentet som Wannholt och Boström för fram är att koldioxidransonering innebär intrång i varje svensk familjs vardagsliv och att vi i princip måste kalla in KGB för att sköta detta. Det känns minst sagt taget ur luften och det vore intressant att höra vad dessa farhågor bygger på. Att ha sitt bankkort kopplat till ett konto med koldioxidransoner är väl inte värre än att det är kopplat till ett konto med kronor?
Faktum är att de undersökningar som gjorts i Storbritannien av hur en modell för personliga utsläppsrätter skulle fungera visar att det givetvis skulle kosta en del, men att det är fullt möjligt rent tekniskt. Utan risk för fusk eller KGB-liknande intrång i människors vardag.
$1
David Jonstad$1
journalist på Klimatmagasinet Effekt och författare till boken Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen












































