Ett barn försvinner, någonstans i Sverige. Oftast följs denna katastrof av intensiva eftersökningar, under stort mediepådrag.

Annat är det om det lilla barnet, eller tonåringen, råkar vara ett ensamkommande flyktingbarn. Försvinnanden bland såväl asylsökande som barn som fått uppehållstillstånd, sker obehagligt ofta. Oklarheter i ansvarsfrågorna bidrar till att detta får passera utan att "avvikelserna" undersöks snabbt och noggrant.

I en gemensam rapport från Sveriges Kommuner och Landsting och Migrationsverket, konstateras att det finns oklarheter kring vem som skall polisanmäla och vilka åtgärder som bör vidtas när barn försvinner. Detta trots att det finns indikationer på att en del av dessa barn fallit offer för skrupellösa människohandlare.

I åtgärdsplanen rekommenderas därför att dessa försvinnande hanteras som om misstanke om brott föreligger.

En självklarhet som inte borde behöva betonas. Ändå måste så ske. Lika uppenbart är att problemet behöver angripas från fler håll. Det finns fler bevis på att ensamkommande flyktingbarn inte tillmäts samma värde och erkänns samma rättigheter som vanliga "svenska" barn.

Det räcker med att börja i den ända som regeringens flyktingsamordnare Björn Eriksson gjort, alltså att undersöka mottagningsviljan. Det är förmodligen ingen slump att även hans rapport kom i går.

I rapporten konstaterar Björn Eriksson att hans överläggningar med kommuner och regioner lett till löften om 800 fler platser, men att mer måste göras eftersom fler och fler barn flyr hit utan anhöriga.

Om kommunerna själva inte frivilligt öppnar famnarna för fler flyktingbarn väntar en tvångslag, varnar Eriksson.

Samtidigt föreslår han en rad förbättringar i bland annat det statliga ersättningssystemet som skulle göra att fler kommuner blir mer vänligt inställda till barn på flykt. Bättre kommunal samverkan för smidiga, gemensamma lösningar tas också upp – förslag som känns igen även i rapporten från SKL.

Listigare lösningar och tydligare regler på en rad områden är naturligtvis välkomna förbättringar. Kanske kan de bidra till att Sverige i högre utsträckning tar sitt moraliska ansvar och börjar betrakta skyddssökande barn som individer att ömma särskilt för, snarare än ett problem att bolla runt.

Att den inställningen inte infinner sig på det omedelbara sätt den borde är smärtsamt tydligt när alla brister redovisas svart på vitt. Ingen kollar exempel i förväg noga de boenden eller familjehem där barnen vistas. Särskilt akut är det att förbättra tillsynen i de fall där barnen uppgett att de valt eget boende hos släktingar.

Myndigheterna bör naturligtvis kolla om "släktingarna" eller "vännerna" verkligen har anknytning till barnet, samt om de faktiskt har förutsättningar att ta emot ett barn.

– Inga minderåriga borde placeras på det här sättet, konstaterar Elisabeth Melin, handläggare på SKL, enligt DN.

Nej, inte ens flyende tonårspojkar! En redan skakad ung grabb mår inte bättre av att uppleva att ingen bryr sig i nya hemlandet.

Med det sagt och två rapporter på bordet som ingen politiker kan ignorera, är det bara att hoppas på snabba åtgärder.

GP 13/3 -10